Reservoarpennans värld har ett eget språk, och orden blandas lätt ihop. Nib och matning låter som synonymer men sitter på olika ställen i pennan, ebonit och celluloid förväxlas ständigt trots att de är helt olika material, och kolvfyllning, konverter och aerometric beskriver tre skilda sätt att få bläck in i pennan. Den här ordlistan reder ut de vanligaste samlarbegreppen: vad de betyder, var i pennan de sitter och varifrån orden kommer.
Pennans anatomi: nib, matning och spetshalvor
Nib är det ord som används för pennans metallspets, den del som faktiskt möter pappret. Ordet kommer rakt av från engelskan och har blivit så vedertaget bland svenska pennsamlare att det sällan översätts, även om ”spets” fungerar lika bra. Nibben är oftast tillverkad av rostfritt stål eller guld, och guldnibar anges i karat på samma sätt som smycken. Enligt Goulet Pen Companys genomgång av pennans anatomi avslutas nibben med en liten bit slitstarkt metall, svetsad fast i nibbens ände och slipad till avsedd storlek.
Den biten brukar kallas iridiumspets, men namnet är till stor del en kvarleva från pennhistorien. Enligt pennsamlarreferensen Vintage Pens ser det inte ut som att någon modern nib alls har spetsmaterial som innehåller iridium, trots att en del nibar fortfarande bär stämpeln ”Iridium Tipped”. De naturligt förekommande legeringar som användes för att spetsa guldstift på doppennor och äldre reservoarpennor var oraffinerade och kunde innehålla lika mycket osmium och rutenium som iridium, och från 1910-talet började penntillverkarna experimentera med spetslegeringar som innehöll lite eller ingen iridium alls. Ordet har ändå levt kvar som standardterm för det hårda material som spetsen kläs med, oavsett vad materialet faktiskt består av.
Under nibben sitter matningen, på engelska feed, en smal stav av plast eller ebonit som styr både bläck och luft. Enligt samma genomgång går bläcket genom en mycket tunn kanal i matningen, som ligger an mot nibbens undersida, medan matningens tunna flänsar (fins) fungerar som bläckregulator och håller flödet jämnt när skrivhastigheten varierar. En tunn slits delar nibbens spets i två spetshalvor (tines på engelska) som ska ligga an mjukt mot varandra, och längst in i slitsen finns ofta ett litet andningshål som släpper in luft och hjälper bläckflödet på väg.
Nibbens bredd anges vanligen med bokstäverna EF, F, M och B, från extra fin till bred, och samma bokstav kan skriva olika brett beroende på tillverkarens hemland. Vill du välja rätt bredd för din egen handstil finns en genomgång i vår guide reservoarpenna för nybörjare och en fördjupning i guiden om nibstorlek och skrivkänsla.
Material: ebonit, celluloid och akryl är inte samma sak
Ebonit är vulkat naturgummi, alltså gummi som hettats upp tillsammans med svavel tills det blir hårt och formstabilt. Charles Goodyear framställde vulkaniserat gummi första gången 1839 och fick amerikanskt patent på processen 1844, och det är den hårdvulkaniserade varianten som kallas ebonit. Enligt reservoarpennor.se:s genomgång av pennmaterial blir högpolerad ebonit karakteristiskt djupsvart, men materialet tenderar att missfärgas när det utsätts för ljus, och vatten verkar påskynda processen. Att skölja en ebonitpenna i vatten kan därför göra mer skada än nytta.
Celluloid är något helt annat: ett samlingsnamn för plaster av cellulosanitrat, som bildar film när den löses i eter och alkohol och som därefter formas till plast med tryck och värme. Enligt samma källa fick tekniken sitt kommersiella genombrott i penntillverkning 1924, när Sheaffer lyckades använda celluloid i produktionen. Genom att pressa samman olikfärgade celluloidskikt och svarva ämnena på olika sätt kunde tillverkarna skapa mönster i nya och ovanliga färgkombinationer. Mönstrade pennor fanns redan tidigare, i röd- och svartblandad ebonit under namn som mottled och ripple, men celluloiden vidgade färgskalan kraftigt. Nackdelen är att celluloid antänds vid förhållandevis låg värme och, precis som ebonit, ofta missfärgas med åren.
Akryl, alltså polymetylmetakrylat, är det material som brukar avses när en modern penna beskrivs som gjord i akrylplast. Enligt samma källa fick akrylplasterna sin roll i penntillverkningen i samband med andra världskriget, då de utvecklades för sikthuvar i bombflygplan, och de är i pennkretsar mer kända under handelsnamnen lucite och plexiglas. Till skillnad från ebonit och de flesta härdplaster påverkas akryl mycket lite av solstrålning, väder och vind, men materialet tål syror sämre och påverkas starkt av en rad lösningsmedel. Akryl är samtidigt långt ifrån den enda moderna pennplasten: Lamy anger själv ASA-plast för safari, och en rad andra termoplaster används i dagens pennproduktion. Den praktiska skillnaden mot en ebonitpenna är alltså mest en fråga om tålighet: akryl håller färgen i solljus, medan ebonit missfärgas av ljus och behöver hanteras varsamt.
Påfyllning: patron, konverter, kolvfyllning och aerometric
Patron är den enklaste lösningen: en färdigfylld bläckbehållare som trycks fast i pennan. Vissa modeller använder en internationell standardpatron som passar flera märken, andra är låsta till tillverkarens egna.
En konverter fyller samma plats som patronen men går att fylla om, oftast genom att du vrider en liten skruv som drar in bläck ur en flaska via ett kolvliknande system i miniatyr. Vår guide till bläck till reservoarpennan går igenom hur du väljer mellan patron, konverter och flaskbläck i praktiken.
Kolvfyllning, på engelska piston filler, är i stället en pump inbyggd direkt i pennans kropp, utan lös konverter. Modeller som TWSBI Eco, med sin genomskinliga behållare, visar tydligt hur kolven rör sig när bläcket sugs in. Enligt genomgången hos The Gentleman Stationer ger kolvfyllning ofta större bläckvolym än en konverter, eftersom hela pennans inre används som behållare i stället för bara konverterns rör.
Aerometric är ett äldre system, mest känt från Parker 51. Bläcket sitter i en genomskinlig plastsäck, och för att fylla pennan skruvar du av pennkroppen och klämmer upprepade gånger på en tryckstång som ligger an mot säcken. Enligt en teknisk genomgång av pennan på Richard’s Pens bytte Parker 1948 ut Vacumatic-systemet i 51:an mot det nya systemet, som var enklare och driftsäkrare men rymde mindre bläck, och fyra till sex klämningar räcker för att fylla pennan. Säcken tillverkades i ett plastmaterial som Parker kallade Pli-Glass och som, till skillnad från Vacumatics gummimembran, inte angrips av bläcket och därför inte förhårdnar. Det är en viktig förklaring till att aerometriska 51:or ofta går att använda i dag, medan en Vacumatic oftare behöver ett nytt membran först.
Stub och italic: när nibben slipas för bredare linjer
En stub- eller italicnib är inte bredare rakt av, utan slipad med en platt kant som är bred på tvären och tunn framåt. Resultatet blir breda nedstreck och tunna tvärstreck. Effekten kallas linjevariation och är populär bland dem som skriver kalligrafi eller lettering, eftersom samma penndrag växlar mellan tjockt och tunt utan att du behöver byta verktyg. Vill du prova tekniken finns en genomgång i vår guide till kalligrafi för nybörjare.
Orden ovan dyker upp i princip varje gång en reservoarpenna diskuteras, i forumtrådar, produktbeskrivningar och hos samlare som byter pennor sinsemellan. Den som känner till skillnaden mellan en konverter och en kolvfyllning, eller mellan ebonit och akryl, slipper gissa vad en säljare eller en skribent egentligen menar och kan i stället lägga tiden på det som faktiskt avgör hur en penna känns: hur den ligger i handen och hur bläcket flyter över pappret.
Senast faktagranskad: 30 juli 2026. Senast uppdaterad: 1 augusti 2026